Etikettarkiv: The Birthday Massacre

Snurrar mest just nu (min spellista)

Om du är uppmärksam ser du att jag lagt till en ny bild i vänsterkanten på bloggen. Där kan du nu se en lista med de låtar jag för tillfället lyssnar mest på. Genom att klicka på listan kommer du till min ”iMix” på iTunes-store (om du har iTunes) där du kan provlyssna och köpa de låtar du gillar.

Att jag har lagt upp det där beror på att jag –  liksom tusentals andra – gillar att sprida mina favoritlåtar till hela världen. I grunden tror jag att det där är en bra sak: om alla tipsar andra om ny musik som man tror att den personen kan tänkas gilla så tror jag att det är bra för både artisterna och för oss andra. Jag tror att vi alla blir klokare, gladare och mer vidsynta om vi öppnar oss för nya influenser och delar med oss av våra favoriter. Det finns många exempel på när sådant har gjort mig glad (jag har bloggat om några exempel här).

Ett mer nutida exempel är när Dennis K tipsade mig om den fantastiskt bra (men otäckt allvarliga) låten ”You cut her hair” med Tom McRae. Den låten hade jag aldrig upptäckt annars och jag är tacksam för att Dennis tipsade mig om den. Den ligger inte på min spellista ännu, helt enkelt för att jag ännu inte riktigt vet om det går att lyssna på den i vardagliga situationer på stan (t ex när jag cyklar till jobbet med musik i öronen). Den är helt enkelt lite för stark och lite skakande. Texten handlar om en SS-officer som klipper håret på en judisk kvinna innan hon skickas in i gaskammaren. Lyssna på den – den är verkligen bra (och hamnar kanske på listan framöver).

Min ”snurrar-mest-just-nu-lista” innehåller (i alla fall för tillfället) fyra typer av låtar:

  1. Aktuella eller nya låtar som jag gillar men delvis ”lyssnar in mig på” (”Cornerstone”/Arctic Monkeys, ”Let´s make bombs”/The Last Republic, ”Seize the day”/Hoffmaestro & Craa, ”Lovers End”/The Birthday Massacre).
  2. Underbart fantastiska låtar som är svåra att slita sig från (”DLZ”/TV on the radio, ”Turn on me”/The Shins)
  3. Töppgulld-låtar som jag blivit påmind om av olika skäl (betyg 5 i mitt iTunes – jag har betygsatt de flesta låtarna i min samling…): ”Anna”/Hello Saferide, ”Detox”/Millencolin (efter PiP), ”Mannen i den vita hatten”/Kent (efter studentåterträff!), ”Not forever”/Popsicle (efter Schyfferts 90-talsshow).
  4. Bra låtar som jag hittat när jag låtit iTunes slumpmässigt välja ut låtar med betyget 4 eller 5): ”7 Days”/Craig David, ”Destroy everything you touch”/Ladytron, ”Jerk it out”/Ceasar´s Palace, ”Jeremy”/Pearl Jam, ”A design for life”/Manic Street Preachers. Min gissning är att det kommer vara högst omsättning på dessa.

En del tycker nog att det här är helt ointressant. Det har de säkert rätt i… 😉

Killen i den vita hatten (20 år senare)

Det finns de som inte förstår poängen med klassåterträffar: ”varför ska jag umgås med folk som någon skolbyråkrat bestämt ska vara min klasskamrat”. De har ju en poäng, men eftersom det finns rätt få sammanhang som vi valt helt själva så riskerar den typen av argumentation leda till rätt mycket ensamhet. Vänskap och relationer är ju väldigt sällan logiska – i allmänhet är det slumpen som styr vilka människor man träffar. Och på det sättet är klasslistor ungefär lika vettiga som grund för fester och umgänge som namnet på ens arbetsgivare. Eller med andra ord: attans vad kul det kan vara med klassåterträffar!

Lördagskvällen tillbringade jag i Karlskoga, tillsammans med 12 av de 20 som jag tog studenten med 1989 (E3B på Bregårdsskolan i Karlskoga). Och det är några saker jag funderat på efter träffen. Om man bortser från det uppenbara (att 20 års-återträff betyder att jag inte är så ung längre…) så kan man konstatera att 20 år förändrar människor rätt mycket. Man kan också konstatera att 20 år inte förändrar människor särskilt mycket.

På 20 år hinner mycket hända med intressen och karriärval: 2 på återträffen jobbar med sådant vi fick utbildning i (och båda på samma revisionsföretag…), några till har väl haft en del nytta av utbildningen på olika sätt i yrkeslivet (jag till exempel) men i övrigt så var det märkligt många som valt helt andra yrkesbanor. På 20 år händer också rätt mycket med en grupp: alla pratade med alla ungefär lika mycket – de ”grupperingar” som fanns 1989 spelade inte så stor roll nu (å andra sidan var de inte särskilt fasta då heller).

På 20 år hinner dock inte riktigt lika mycket hända med utseende och sätt att vara. Vi kände lätt igen varandra och rätt snabbt föll vi nog in i ungefär samma roller som då – var och en betedde sig nog ungefär som då, antingen det beror på att man är sådan eller att det beror på att man förväntas vara så.

Hur som helst  hade vi roligt och det var nog skälet till att en del låtar fick helt nya betydelser dagen efter. Eftersom jag för tillfället är besatt av The Birthday Massacre så var jag en stund säker på att låten ”Nevermind” handlade om skolkamrater. Vilket den nog inte alls gör (läs texten här)… ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” har dock allt med skolkamrater att göra. Fast inte handlar den om Karlskoga, inte om att trivas med klasskamrater och inte är det någon partylåt. För i ärlighetens namn finns det bara en enda koppling mellan den texten och oss: den handlar om någon som tog studenten 1989 (hade Jocke Berg skrivit den i år hade den hetat ”Mannen i den vita hatten (20 år senare)”). Fast min gissning är att Jocke Berg inte kommer att organisera någon klassåterträff i år, jag tror han hör till den där skeptiska gruppen…

Ondskan har segrat i min spellista

I min iPod (och i datorn) har jag all musik jag äger, men på mobilens minneskort hamnar barbirthdaymassacre_photo_july20091a det allra bästa – eller det senaste. Och det är det som är problemet. För även om jag lagt in bra och nyköpta skivor med både Veronica Maggio, Marit Bergman och Wilco så kommer jag på mig med att mest hoppa fram till nästa låt med The Birthday Massacre. På samma sätt med Spotify-listorna: tänker att jag ska lyssna mer på Kristian Anttila, John ME, Vapnet och Alice in Videoland, men halkar ändå tillbaka till TBM. Man kan lugnt säga att TBM inte har en särskilt vän och samhällstillvänd stil (som somliga av de tidigare nämnda). Man kan nog faktiskt säga att The Birthday Massacre snarare representerar ondskan. Och som alla vet vinner ondskan alltid om man inte bjuder motstånd…

Popkulturell kommunikationsskola 2: Charmig ondska

Dags för del två i den kommunikationsskola som inleddes här förra fredagen (det finns risk att denna skola blir evighetslång eftersom jag äntligen har hittat ett sätt att lura oskyldiga bloggläsare att ta del av kultur jag gillar!). Detta avsnitt är inte så långt och handlar om den mycket enkla regeln: om man ser väldigt snäll ut kan man vara mer elak (och omvänt: om man ser elak ut måste man vara snällare). Kontraster spelar roll – liksom fördomar och förväntningar.

chibi1Chibi heter den väna kvinnliga sångerskan i The Birthday Massacre som exempelvis i låten ”Lovers End” sjunger om de hemskheter som sker i källaren, där en pojkvän plågas till döds: ”In the cellar buried 6 feet deep/ The lover’s shaken from a dreamless sleep/ Nails clawing splinters from the ceiling and floor/ Shrieking like the witches til his stitches are sore” och sedan den fantastiska barnkammarliknande avslutningen: ”1.. 2.. 3.. 4 Underneath the cellar floor/ 5.. 6..7..8 Lover will suffocate” (här finns hela texten).

Om till exempel Marilyn Manson sjungit den där texten (gitarristen och resten av The Birthday Massacre ser för övrigt ut ungefär som MM) hade vi nog fått uppleva föräldrauppror för att stoppa omoralen och liknande. Men otäckheterna i texten förtas lite av att Chibi ser så trevlig ut. Inte nog med att hon ser ut som någon alla vill ha till kompis, hon klär sig dessutom som någon slags skolflicka och spelar allmänt på oskulds-temat (populärt i populärkulturen, allt från Angus Young i AC/DC till Britney Spears i ”Baby, hit me one more time”…). Och kvinnliga röster låter inte lika hotfulla, ens när de sjunger gravlikt (lyssna på hennes röst i slutet på sången!).

Det är som The Beautiful South påpekade någon gång: bara för att det yttre ger en bild av lättsmält underhållning märker ingen bettet i budskapet. Trots att The Beautiful South sjunger om misshandel, bombning av kungaparader och liknande uppfattas de som harmlös och glad trallpop – om man inte lyssnar ordentligt på texter och melodier.